2004-12-31 – Besättningen berättar om flygningen hem

| 2014-12-31 | 0 Comments

Eftersom jag själv inte var med delger jag tre gripande berättelser som skrivits och filmats av några av dom som var med på flygningarna. Det är omöjligt för oss som inte var med att förstå hur svårt ert arbete var men av era berättelser får vi en bild och kan förstå vilket fantastiskt arbete ni gjorde.

Detta är några minnesbilder från en i SAS besättningen.
Jag minns att jag anmälde mig som frivillig till vår trafikvakt så fort jag förstod vad som hade hänt i Thailand och att jag kunde bidra på mitt sätt. Jag var på väg hem från julfirande hos min mor när jag fick förfrågan om jag ville jobba ombord på en av MD-80-maskinerna hem från Thailand. Jag tackade ja och när jag kom hem gick jag genast in på SAS intranät för att se vilka jag skulle flyga med och för att söka information om själva flygningen.

När jag kommer ut till Arlanda den 30/12 för att flyga ner till Dubai, är det full aktivitet på besättningsbasen. Flighterna planeras, olika personer har på eget initiativ tagit kontakt med varuhus och butiker för att samla in kläder, gosedjur, etc. som vi skulle lasta på maskinerna. Det packades kartonger till höger och vänster. Det som slår mig redan när jag kliver in genom dörrarna är det totala engagemanget från alla inblandade. Alla jobbade oförtröttligt mot samma mål, denna starka känsla skulle följa mig under hela uppdraget.

Besättningen samlades enligt gängse rutiner innan avgång, väl medvetna om att just denna ”slinga” skulle vara allt annat än rutinmässig. Under ”tomflygningen” ner till Dubai förberedde vi oss mentalt och praktiskt på flygningen tillbaka på nyårsnatten. Detsamma gjorde vi under dygnet i Dubai, där vi också fick träffa andra besättningar, koordinator och en psykolog. Det var en märklig känsla att förbereda sig för sitt livs svåraste flygning samtidigt som lokalbefolkningen förberedde sig för att fira in det nya året….

På Dubais flygplats mötte vi flyget som hade kommit från Bangkok via Delhi. Den avgående besättningen gav oss en kort briefing och sedan träffade vi det underbara sjukvårdsteamet. Det klickade direkt, vi befann oss på samma våglängd. Det var för mig personligen en oerhörd lättnad, jag kände direkt att vi inte skulle ha några samarbetsproblem över huvud taget! Vi hade en lång, lugn och värdig flygning via Istanbul hem till Stockholm på nyårsnatten.

MD80-1

När vi landade tidigt på nyårsdagen, kände jag att vi alla med gemensamma krafter, i sjukvårdsteamets fall med uttömmande av sina sista krafter, de hade varit igång i ca 2 dygn nonstop, lyckades göra en humanitär insats för våra medmänniskor som drabbats så omänskligt hårt i tsunamin. Den känslan av fantastiskt samarbete, mellan människor som aldrig tidigare träffats, för att hjälpa och lindra andra människors obeskrivliga lidande kommer jag med tacksamhet och ödmjukhet bära med mig resten av mitt liv. Än en gång STORT TACK till alla inblandade!

—–

Från en medlem av den medicinska besättningen kommer följande minnesbilder.
Återigen minnen på dagen för 10 år sedan, dvs 31/12-04:
Då stod vi där på Bangkoks flygplats i hettan, lukten och i dånet av jetmotorer. Planet som skulle vidare till Phuket taxade ut och ambulanser med skadade svenskar började rulla ut/in till vårt plan.

BKK-1

Som jag minns hade vi precis lyft in det sista av vår utrustning i vårt plan då den första ambulansen anlände. Vi började med att snabbt organisera upp arbetet:
• Vi gjorde 2 team med vardera 1 sjuksköterska + 1 läkare (ortoped o kirurg) som tog emot, flyggodkände patienterna och skrev skadekort.
• 2 sjuksköterskor + 1 narkosläkare tog emot inne i planet o fördelade platserna samt upprättade journaler
• chefssjuksköterskan bar ut bårar, la säkerhetsbältena i ordning, gjorde registreringen (både patienter o anhöriga) samt servade egen personal ute på plattan med dryck … det var verkligen hett!!

Vi bedömde 43 patienter som registrerades o bars ombord, spändes fast och säkrades på ca 3-4 timmar. Vi hade även med sittande anhöriga.

Patientlista/passagerarlista faxades till staben på Arlanda innan take off + vid alla mellanlandningar. Detta för att staben skulle kunna ordna med avtransport från Arlanda ut vidare i Sverige.

Nu har vi varit vakna och igång ca 27 timmar i sträck.

MD-80-2

Skadepanoramat:
Mjukdelsskador, Sårskador, frakturer, sinuiter/otiter, aspirationspneumonier. Många hade redan utvecklat sårinfektioner.

Vad gjorde vi under resan:
Under resans gång satte vi nålar, gav AB, smärtstillande o trombosprofylax. Några behövde iv vätska, men de allra flesta kunde äta o dricka.

Många försämrades när vi kom upp på flyghöjd – ffa respirationsmässigt. De fick syrgas, inhalationer och övervakades med SAT-mätare. De infekterade och de större sårskadorna undersöktes o lades om.
Alla bårliggande kunde inte kissa på flaska eller i bäcken, så det blev ett o annat lyft av bårar till toalettens närhet. Kontroll av att alla på bårarna var korrekt fastspända innan start och landningar.

Det psykologiska:
Våra passagerare har alla sin egen upplevelse av katastrofen. Vi mötte många tomma blickar, många sorgsna ögon. De allra flesta har förlorat någon, några eller alla sina närstående. Många var tysta, helt inneslutna i sin sorg. Andra var aggressiva mot oss, mot Svenska regeringen, mot UD för den ”flathet som myndigheterna” visat. Vi hade 11 barn under 16 år ombord. Två av dessa åkte hem utan föräldrar.

Ingen själasörjare fanns med ombord, men en stor, stor, stor eloge till SAS-personalen. Denna fantastiska kabinpersonal som gick ett otal antal rundor, som såg till att alla fick mat, vatten, för att inte tala om all stöd och tröst de gav. Tack!!

Oj vad vi räknade på syrgasförbrukningen innan sista mellanlandningen i Istanbul, där förresten det nya året inleddes. Vår medicintekniker och jag räknade minst 5 gånger var innan vi kunde ge besked att ingen påfyllnad behövdes!

I Istanbul såg vi också systerplanet från Phuket taxa in bredvid oss. Nu hade vi varit vakna och igång ca 45 timmar i sträck! Flygresan hem till Arlanda tog 23 timmar inklusive 3 mellanlandningar för tankning (Delhi, Dubai o Istanbul).

MD-80-3

Väl framme i en hangar på Arlanda så fanns det en organisation för mottagande, omhändertagande och avtransport. Mitt minne sviker en hel del här, men jag kommer ihåg att det tog lång tid och fungerade si så där.

En sak som jag kommer ihåg är att vår kapten vägrade låta en av de ensamåkande barnen gå av om inte hans morfar fick tillåtelse att komma förbi alla avspärrningar och själv hämta sitt barnbarn! Starkt!

innan vi själva gick av planet hade vi varit vakna o igång ca 55 timmar i sträck.

Birgitta Högman klippte ihop denna korta film som berättar om installation av bårarna och delar av flygningen på den MD-80 som flög till Phuket. Tack Birgitta för att jag fått lägga upp filmen här.

 

Avslutningsvis en särskild önskan om ett riktigt Gott Nytt År till alla er som var engagerade i insatsen för 10 år sedan.

Tags: , , , , , ,

Category: Krisberedskap, SNAM

Kommentera